RÖDA MATTAN

Mannen bredvid mig var orakad. Något som stod i skarp kontrast till miljön där vi vistades. Det var Netflix-premiär och vi stod vid röda mattan på ett trendigt hotell i Tribeca, New York. Jag var där på uppdrag för en norsk bildbyrå som ville ha bilder på de mestadels norska kändisar som var på plats. Orakade Steve, också fotograf, var där med förhoppningen att få en bild på Bruce Springsteen, som kanske skulle dyka upp. Det var bilden som skulle betala hans lön den kvällen.

Där stod vi i tysthet och tittade på den röda mattan. Steve harklade sig plötsligt:

- It's tough, man.

Förvånad över hans öppenhet spände jag öronen. Han sänkte axlarna en smula samtidigt som han lät en ljudlig suck segla ut i lokalen. Hans trötta ögon var fortsatt fokuserade på den tomma mattan.

-Vi är många fotografer som får komma till de stora eventen och ta bilder. Det kan tyckas som att filmbolagen gör oss en tjänst, men så är det inte. Vi blir inbjudna för att fylla en yta, för att få filmen att verka populär. En röd matta omringad av skrikande fotografer som lyser upp lokalen med sina blixtar, det ger extra glans till en premiär.

Han tystnade. Jag kände instinktivt att jag borde fråga något. Innan jag hann tänka färdigt tanken så fortsatte han:

-Det finns inga pengar i kändisfotografering längre. Senast någon bild inbringade stora pengar var när Kim Kardashian gifte sig. Den första gången! Nu är det Instagram som gäller. Tillgängligt för alla.

Vi nickade samstämmigt.

- Så hur överlever ni då, frågade jag lite för snabbt samtidigt som jag nyfiket väntade på svaret på min framfusiga fråga.

För första gången under samtalets gång vände han sig mot mig.

- Vi håller oss kvar. Vi kan inget annat.

Den första kändisen äntrade röda mattan. Samtalet var över. Våra blixtar smattrade mot den reklamfyllda bakgrunden. Kritvita leenden blixtrade tillbaka. Bruce Springsteen dök aldrig upp. Steve svor för sig själv innan han lämnade lokalen. Att lägga ned sin själ i fotografering fick på något sätt en helt annan innebörd den kvällen.

/ Pontus Höök


FOTOGRAFER SKA HYLLAS

Våren är alltid en slags bildjournalistikens högtid med alla tävlingar som avslöjas. Fotografer som ska belönas och hyllas. Det är fint så klart, men bildjournalistiken måste kunna leva hela året. Vilket den gör, även om den i dessa tider får ta oförtjänt mycket stryk.

Mediabranschen står inför sin största förvandling någonsin och mediachefer och ägare handlar med snabba beslut och i skräck. Kanske är jag naiv, men jag tror att den starka berättelsen, den roliga berättelsen eller bara den bra historien kommer det alltid finnas ett behov av. Frågan är hur den ska finansieras, men vi som journalister måste fortsätta berätta våra historier så klart.

Det är lätt att drömma sig tillbaka till den tiden som såg så annorlunda ut än vad den gör idag. Ekonomin hade inte ens tagit sig in på redaktionen och allt fick kosta hur mycket som helst. Mer eller mindre.
Men en resa, eller en helikopter eller bara att få tid till jobben var en självklarhet. Det är många av mina journalistkollegor som inte fått uppleva det utan ser dagens situation som det ”normala”. Inge konstigt med det.

På samma gång som ekonomin är svår överallt har aldrig bildjournalistiken varit så stark och bra som idag. Förr satt fotograferna på dagstidningar ofta i källaren och spelade hockeyspel och väntade på en lapp, där det stod vad jobbet handlade om. Helst ville ingen göra det, men någon var ju tvungen, för att snabbt skynda sig hem till kollegorna och hockeyspelet. Där har vi kommit långt idag, nu är det ofta fotograferna som driver sina grejer och kopplar på skrivande i efterhand, eller tillsammans. För många kan det kännas självklart och det är bra tycker jag.

Jag blir ledsen när jag ser att Nordens Fotoskola inte får några mer pengar, mycket av det nya tänket kommer från skolorna och alla drivna, duktiga studenter som kommer ut från skolorna. Som också lärt upp de äldre fotograferna att det är nya tider nu.

När jag föreläser om bildjournalistik brukar jag också tacka Jens Assur, som inte är skolad på Nordens Fotoskola men hade det rätta tänket från början. När han jobbade på Expressen och en dag tröttnade på att bara sitta och vänta. Han hade ju massor med egna idéer och historier han ville berätta och så gjorde han det. Jag tror han vände en gammal tråkig tradition med sitt nya tänk. Jag pratar 90-tal nu.

Idag är det där en självklarhet och studenterna som kommer ut från skolorna vet om det. Det finns inget annat, att driva på med egna historier är en självklarhet. Den som också lägger till lite rörligt har en ljus framtid tror jag. Bra bildberättare måste det alltid finnas plast för.

Så låt oss fira och snacka om bildens betydelse extra mycket i dessa tider. World Press Photo, POYi och NPPA och Årets Bild står på tur. Men även i våra grannländer delas det ut priser till duktiga fotografer och bra bildjournalistik. Jag blir alltid glad och lite rörd över danskarnas syn på Årets Bild och den glädje det finns runt tävlingen. Kulturministern är på plats och delar ut pris och jag får verkligen känslan att det är bildjournalistikens högtidsdag. Den är både viktig och tas på största allvar. Låt oss smittas av den entusiasmen och glädjas och hurra för svensk bildjournalistik som står sig högt i världen.

/ Lars Dareberg